Liane Moriarty funkar inte för mig

Läste ”Öppnas i händelse av min död” nästan pinsamt hoppfull och inställd på att det skulle vara lättläst och lagom spänning för mig. När allt var klart var jag så irriterad att jag berättade om hela boken för min stackars partner. Kort version: jag tyckte att det var en massa folk och en massa händelser som egentligen inte ”var” nånting.

Nåt år senare kom tv-serien Big Little Lies, baserad på boken med samma namn, på svenska Stora små lögner. Jag antar att det var de stora skådespelarnamnen som fick mig att testa. La tveksamt ner försöket efter ett avsnitt, igenkänning: en massa folk… men provade igen ett år senare, och nu tyckte jag det var helt okej. Lagom spänning.

Jag såg avsnitt efter avsnitt och började misströsta… men tänkte att jag MÅSTE se vad som hände. När jag sett färdigt var jag så irriterad att jag berättade om hela serien för min stackars partner. Kort version: jag tyckte att det var en massa folk och en massa händelser som egentligen inte ”var” nånting.

Så nu får Moriarty vara för mig, nu vet jag det.

Däremot passade serien jättebra att se utan ljud på kvällarna i sängen när min nya valp som annars hör ljud hela dagarna uppenbarligen vill ha det alldeles tyst för att kunna sova för natten.

Provade att fortsätta se serier utan ljud, The Sinner (går på SVT, finns på SVT Play fast avsnitten försvinner allt eftersom nu) på samma sätt, men då fick jag mardrömmar. Har sett med ljud på dagtid, men jag är faktiskt inte säker på att jag kommer se den färdigt. Den blir läskig, och därtill är den otrooooligt seg. Man kan tro: stilgrepp, men det blir faktiskt tjatigt med denna långsamhet, och de två huvudskådisarna som har samma ansiktsuttryck hela tiden.

Så på så vis saknar jag Big Little Lies, det var prima tyst säng-tv. Och bra skådisar VAR det!

Vet inte om man inte får länka till bilder här på WordPress längre, men jag får inte in den i alla fall.

 

Annonser

Jag kom på en grej

Vad hände med den där deckaren som Per Morberg på nåt sätt var med att finansiera – eller var det bara det att han skulle spela huvudrollen när boken skulle bli film/tv-serie? 🤔

Nu har jag lyckats googla fram det, Regissören av Angelika Braun. Hur gick det? 🙂

Jag är lite arg

Jag kände inte till ”Kulturprofilen” (det verkar skrivas med stort K)  innan det nu skrevs om honom, tack vare de 18 kvinnor (fint att de var 18 stycken, mycket symboliskt) som berättade om galenskaperna.

Men jag är inte bara arg på denna individ, utan på alla som konspirerar, klappar ryggar, räddar eget skinn på så hög nivå. Vem kan jag lita på?

I går såg jag en reklamskylt för Apotekarnes julmust. Då blev jag arg på reklam också. Det är bara några som har bestämt vad vi ska tycka, gilla, köpa. Samma inom bokvärlden. Det bestäms vad vi ska läsa. Stora förlagen köper bra platser i bokhandeln.

Vems boksmak och omdöme ska jag lita på? Min/mitt eget naturligtvis, men hur ska jag hitta till de böcker som jag vill läsa? Mitt senaste fynd hittade jag tack vare Instagram. Huruvida de som visade boken var sponsrade av recensionsex eller ej vet jag faktiskt inte i detta fallet. Men det gick ju bra i vilket fall. Däremot är jag numera tyvärr skeptisk till böcker som jag ser i inlägg flera gånger om dagen periodvis. Marknadsföring på direktnivå. Ändå känner jag mig lite mjuk och eventuellt ödmjuk inför sån marknadsföring eftersom jag ibland inser att det är en bok som ”behöver” spridas, den kommer förmodligen inte recenseras i stora kultursammanhang och kanske ändå når sina läsare bättre på sociala medier – och den kanske är riktigt bra för sin målgrupp. Observera att jag inte har någon djupare insikt i hur bokförlag jobbar.

Just nu läser jag i alla fall Myggor och tigrar av Maja Lundgren. Jag var tvungen.

Julmusten som är god är Nygårda (Spendrups). Och boken jag läste tack vare Instagram var Fårdagboken av Axel Lindén. Måste själv göra ett instagraminlägg om den.

Det här var ett spontaninlägg och inget debattuttryck, och ej sponsrat.